 Det första svenska kollektivhuset Projektet John Ericssongatan 6 presenterades i en utställning på Liljevalchs 1934 med stöd av Slöjdföreningen och Svenska Arkitekturföreningen. Mottot var ”Individuell kultur genom kollektiv teknik”. Kollektivhuset lanserades som ett stort experiment och det var också en helt ny typ av bostad. Vem som helst kunde inte förväntas flytta in i huset. Enligt Alva Myrdal måste det vara lite rörliga människor som kunde bryta upp och våga sig på experimentet. Arkitekt Sven Markelius planlösning var varierad och okonventionell. Centralt i huskroppen placerade han trapphus med hiss och en farstu från vilken man kunde nå åtta – tio lägenheter. Samtliga lägenheter i huset, utom de nio enkelrum som saknade köksutrustning, nåddes av de fyra mathissarna som stod i förbindelse med centralköket i bottenvåningen. På lokalatelefon inom huset kunde man ringa till restaurangen och beställa mat. I huset inrättades förutom sopnedkast något så unikt som ett tvättnedkast. Tanken var att man skulle stoppa sin smutstvätt i en påse, sätta sitt namn på och kasta ner påsen i tvättnedkastet. Personalen skulle sedan ta hand om tvättningen i husets källare och återlämna tvätten ren och torr. Av övrig service fanns städerskor för hjälp med lägenhetsstädning, en receptionsdisk som sköttes av köksföreståndarinnan, mjölkbutik och en solterass på taket med utsikt över Riddarfjärden. Daghemmet på John Ericssonsgatan 6  Daghemmet utformades efter avancerade pedagogiska principer. Bl a ledde ideologin om jord, eld och vatten till att ett av rummen försågs med en sandlåda och en liten bassäng. Enligt Hillevi Svedberg ledde detta till att man fick geggamoja i båda. Brf Fågelbärsträdet drev från början daghemsverksamhet i egen regi för föreningens medlemmar i lokalerna på bottenvåningen. Redan 1942 hyrdes lokalerna ut till barnsköterskan Gunhild Frendelius som drev ”Frendelius Lekskola” fram till 1965. Nattvaktssystemet fungerade fram till 1941. Det gick till så att barnen sov i sina egna läghenheter med personal som tittade till dem då och då. Det systemet tillämpades också delvis för lekskolans eftermiddagsvila. Personalen hade nycklar till barnens lägenheter. 1958 invigdes det ”Barnpsykiatriska Forskningslaboratoriet” i lokalerna. Verksamheten drevs i samarbete mellan Frendelius och Stockholms Högskolas Pedagogiska institut, ansvarig professor Arne Trankell och docent Stina Sandels. Institutionen för Barnpsykologi vid Stockholms Högskola var den första i sitt slag i norden som var knuten till en högskola. Avsikten med forskningsverksamheten var att genom observationer av barn mellan fyra till sju år, genom envägsspeglar och ljudinspelningar, skaffa kunskap om ”beteendedynamik” dvs hur barn reagerar i olika situationer och vid olika former av omhändertagande. Tanken var att dessa studier skulle ge anvisningar om vad som krävs av daghem och barnträdgårdar i fråga om lokaler och utrustning, hur personalen bör utbildas osv. Arbetet ledde bl.a. fram till en doktorsavhandling 1963; ”Barns musikaliska skapande” av Bertil Sundin. Efter att Fredelius slutade sin verksamhet 1965 hyrdes lokalerna under några år ut till Stockholms barnavårdsnämnd innan de hyrdes av Rigmor Ekstrand som drev barnpsykiatrisk mottagning där. SE-Banken hyrde lokalerna av föreningen 1989 och upplät dem till ett föräldrakooperativt daghem för anställda inom SE-Banken. Daghemmet drevs av fyra anställda barnsköterskor. Källor: Gunnar Akner, Medlemsförteckning 14 augusti 1934-25 maj 1991 Dick Urban Vestbro, Kollektivhus från enkökshus till bogemenskap |